Egle Kvedaraite

Det som mest lockar Egle Kvedaraite i hennes forskning är att det inte finns något facit. Att det inte finns något rätt och fel.

— När allt är möjligt är det riktigt, riktigt kul! Man får chans att tänka fritt, vara kreativ och fantisera kring problemen, säger Egle.

I höst studerar hon den nionde terminen av läkarutbildningen samtidigt som hon sedan ett halvår är registrerad doktorand vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa. Hon pendlar mellan föreläsningarna vid Karolinska Institutet i Solna och laboratoriet vid KI i Huddinge.

Det som är riktigt riktigt kul i labbet är att sitta vid mikroskopet och studera vävnader från patienter med en mycket ovanlig cancerliknande sjukdom som kan drabba barn, Langerhans cell histiocytos (LCH). Prover med sjuk vävnad jämför hon med vävnad från friska personer, och hittar intressanta skillnader.

När hon har arbetat länge vid mikroskopet, stel och småfrusen, trots ylletröja och poncho, ensam i ett fönsterlöst litet rum — som måste vara mörklagt och hålla 18 graders temperatur — känner hon att även kroppen måste få jobba. Då dansar hon gärna.

Studenterna vid Karolinska Institutet känner till Egle som dansläraren som har hållit kurser i tango, salsa och vals. Och på tisdagarna dansar hon folkdanser från födelselandet Litauen.

Likheter mellan dans och forskning

Dansat har hon sedan hon var liten. Hon drömde länge om att stå på scenen, bli professionell dansare eller skådespelare; i flera år framförde hon poesi och prosa för publik. Mellan sällskapsdans och forskning ser hon flera likheter:

— Båda handlar om ordlös kommunikation. Båda kräver att man måste vara öppen och lyhörd för de impulser som man får — från sin partner eller sina forskningsresultat. Man kan inte ha förutfattade meningar, man måste samspela för att det ska bli bra.

Scenvanan hade hon nytta av nyligen i Toronto, när hon för första gången deltog i en internationell vetenskaplig konferens och debuterade som föredragshållare. När hon kom till den viktigaste delen av presentationen slutade laserpekaren plötsligt att fungera. I den fullsatta salen satt flera hundra forskare och väntade på hennes slutsatser.

I två månader hade Egle tränat på föredraget, varit nervös, repeterat varje andningspaus. Hon ville verkligen göra en bra insats. Den stora bildskärmen satt högt upp på väggen flera meter bort från talarstolen. Vad skulle hon göra för att få fram sitt budskap? Hon bestämde sig för att springa bort till skärmen, hoppa upp och ner för att markera sina fynd. Responsen var tydlig — frågorna strömmade över den entusiastiska nybörjaren.

Hennes handledare, professor Jan-Inge Hentner satt i publiken och var stolt över sin handlingskraftiga doktorand. Han berättar historien för att illustrera hennes målmedvetenhet, energi och kreativitet.

Själv tackar hon erfarenheterna från Litauen av att stå på scenen och tävla i att deklamera.

Fångad av forskningen redan i högstadiet

— I Sverige har man kanske svårt att förstå det. Men i Litauen tävlar man i allting, i alla ämnen, på alla nivåer, lokalt, regionalt och nationellt, säger hon.

I deklamationstävlingarna bedömer juryn om deltagarna lyckas fånga lyssnarna, hur de tolkar texten, vilken känsla de lyckas förmedla och hur övertygande de är. Efter Toronto har hon insett att det är samma komponenter som är viktiga när man håller föredrag.

Förutom att deklamera har hon tävlat i matematik, fysik och kemi. Intresset för fysik ledde till att hon på gymnasiet fick studera ämnet vid universitetet i huvudstaden Vilnius.

Universitetet var dock inte så vitalt som hon hade förväntat sig. Hon tyckte att hela miljön kändes stel, konservativ och hierarkisk.

— Jag längtade efter att få börja forska direkt efter studenten, men insåg att jag skulle få vänta många år innan jag ens skulle ha en chans.

Redan i högstadiet genomförde hon sitt första forskningsprojekt, inspirerad av en entusiastisk biologilärare. Tillsammans med sin bästa kompis studerade hon under ett helt år små kräftdjur för att undersöka vattenkvaliteten i floden Nevėžis, som flyter genom industristaden Panevėžys i Litauen, där hon är uppvuxen.

Flickorna fick presentera resultatet vid en konferens i huvudstaden Vilnius och blev ännu mer inspirerade, Egle engagerade sig i organisationen Unga forskare och längtade att bli forskare på riktigt.

Lockad av Karlsson på taket

Trots att Egle kom in som etta på läkarutbildningen i Vilnius, tackade hon nej. Hon kände sig lockad till Sverige, mycket på grund av Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf, inte minst av Karlsson på taket och Kejsarn av Portugallien. Uppmuntrad av sina föräldrar sökte hon, med framgång, ett stipendium från Svensk-litauiska föreningen för att studera ett år på gymnasiet i Kalmar.

Motiverad och målmedveten lärde hon sig svenska snabbt. Hennes knep för att utöka ordförrådet var att skriva upp obekanta ord som hon stötte på. Varje dag klistrade hon upp post-it-lappar i rummet hos familjen där hon var inkvarterad. Väggarna blev till sist en svensk ordbok.

Även om svenskan gick som en dans — precis som det gjorde att få kontakt med professor Jan-Inge Henter och hans forskargrupp — var inträdet på Karolinska Institutet inte lätt. Hon sökte med sina toppbetyg men hade otur i lottningen. Hon gick kurser i fysiologi och farmakologi, sökte igen, läste ett år biomedicin, sökte igen, deltog i sommarforskarskolan, sökte igen, studerade franska vid universitetet och sökte igen.

Samtidigt arbetade hon extra som assistent till en tonåring flicka med en svår hjärnskada, Retts syndrom. Det gav henne erfarenheter som ingen läkarutbildning i världen kan göra.

— Jag lärde mig mycket av umgänget med henne, om sjukdomen, om mig själv, om livet och om människans villkor. Hon lärde mig att kommunicera, hur man pratar med någon som inte kan tala, som bara kan svara med sina ögon.

Mikroskopet ger färgsprakande bilder

Efter att ha sökt in via kvoten med högskoleprov, begåvningstest och intervju kom Egle äntligen in på läkarutbildningen. Då var hon redan igång med forskningen hos Jan-Inge Henter, som hon kom i kontakt med, när hon sökte ett projekt att arbeta med sommarforskarskolan 2010.

I över tre år hade hon labbat, lärt sig analystekniker och förfinat metoder tillsammans med sin bihandledare, docent Mattias Svensson, innan hon blev registrerad doktorand.

— Jag vill verkligen förstå vad jag håller på med och då måste jag veta allt från grunden. Ju mer man vet, desto roligare blir det.

På Astrid Lindgrens barnsjukhus får hon träffa barn med sjukdomen LCH.

— Det är en förmån att få möta dem, höra deras berättelser och sedan få analysera deras prover i labbet. Det gör att jag kan få en helhet av sjukdomen.

Att sitta vid det avancerade konfokalmikroskopet och studera vävnadsprover beskriver hon som att gå in en helt annan värld.

— Det är svårt att förstå att en liten oansenlig bit blodig vävnad kan bli till ett sånt äventyr i mikroskopet. Det är som att gå upptäcktsfärd, det är spännande och vackert.

Med hjälp av laserljus kan hon studera celler, enskilt och hur de sitter ihop, lager för lager. Som en detektiv undersöker hon vissa signalsubstanser med hjälp av antikroppar som är kopplade till färgsprakande molekyler. Hon kan sedan i datorn skapa tredimensionella bilder och utforska hur cellerna kommunicerar med varandra.

Se Egles bild nedan som illustrerar olika steg i forskningen: Från samtalet med patienterna och deras föräldrar, provtagning, frysförvaring av proverna, snittning i supertunna skivor till analysen i mikroskopet. *

Drömmer om att bli barnläkare

Arbetsnamnet på Egles avhandling är Exploration of innate immunity in granulomatous diseases.

Två terminer återstår av hennes läkarutbildning. Till våren ska hon gå barnkursen och det ser hon extra mycket fram emot, eftersom hon drömmer om att bli barnläkare, forskande barnläkare.

Den sista terminens utbytesstudier hoppas hon att få förlägga till Australien eller USA. Stipendiesumman ska hon spara tills dess.

Barbro Westman Tullus

* Samma metod använde Egle när hon tidigare studerade Crohns sjudom

Vetenskapliga arbeten

Artiklar med Egle Kvedaraite som huvudförfattare:

Tissue-infiltrating neutrophils represent the main source of IL-23 in the colon of patients with IBD

Stipendieberättelse

Solig decemberdag i South End, Boston USA, jag sitter vid mitt skrivbord och får chansen att fundera över hur min studieresa hit hittills har varit och vad jag kommer att bära med mig hem till Stockholm.

För ett år sedan fick jag den stora äran att bli tilldelad ett stipendium från Carl Tullus Minnes-fond. Berörd som jag var kommer jag alltid minnas vår fika med Barbro i Vasastan och Lucia- balen med Carls syskon Lisa och Erik. Detta betydelsefulla stipendium kommer alltid förbli den absolut finaste utmärkelsen jag har fått.

Under senaste året blev mitt första vetenskapliga arbete publicerad i tidskriften Gut. Jag presenterade vår forskning vid internationella konferenser i Amsterdam och Vilnius samt blev nyligen vald av Yale University att delta i deras internationella utbytesprogram.

Prissumman från Carl Tullus Minnesfond bidrog till att det var möjligt för mig att komma till USA för att läsa doktorandkurser på Harvard och världens mest kända barnsjukhus, Boston Children’s Hospital (BCH).

Vår forskargrupp har tidigare visat att ungefär en fjärdedel av alla patienter med Langerhans cell histiocytos kommer att utveckla en neurodegenerativ sjukdom, en fruktad komplikation för vilken en effektiv behandling saknas. På BCH jobbade jag på kliniken som MD/PhD-stu-dent och fick vara med ett neuroimmunologi-team som träffar patienter från hela USA och andra länder, som ofta kommer dit för bl.a. ”second opinion”.

Denna barnneurologikurs har varit otroligt lärorik, både kliniskt och forskningsmässigt. Jag suger åt mig som en svamp all erfarenhet både vad det gäller medicin och människomöten, lär mig från världens främsta experter och kliniker, blir förälskad i barnmedicin och kan inte sluta tänka på alla mina patienter och deras familjer, upptäcker fantastiska Boston samt får en glimt av hur den otyglade kapitalismens nackdelar kan träda fram i sina mest spektakulära sken.

Jag är övertygad om att denna erfarenhet kommer berika min, den trogna KI-studentens, verktygslåda och stärka vetenskapligt omdöme, kunskapsförvärv och förhindra hemmablindhet.

Jag träffar människor som jag tror kommer förbli vänner för livet, lär mig mycket om mina starka sidor och svagheter i en helt ny omgivning och är övertygad om att denna typ av erfarenhet kommer bidra till min personliga och professionella utveckling, som förhoppningsvis en dag kommer mynna ut i att jag blir en bra barnläkare.

Jag vill tacka familjen Tullus för all värme, inspiration och förtroende jag har fått.

Boston 10 december 2015

Egle Kvedaraite